Tacka vet jag hemma

Jag ringde och bestämde om intervju. Det blev en lång resa, ända till Västerås. Jag hade bott på ett sommarhem utanför och kände inte innerstan så bra. Men jag hade ett utdrag från eniro så det skulle nog ordna sig.

Det gick faktiskt raka vägen till den angivna adressen på X-vägen. Men väl där insåg jag att det inte fanns någon parkeringsplats. Jag tog en sväng in mot centrum. Nej ingenstans att parkera. Körde förbi järnvägsstationen. Vidare västerut. Fick då se en jättestor parkeringsplats. Missade dock avfarten och tvingades följa med fram till nästa stoppljus. Gjorde en u-sväng och seglade tillbaka in mot stan. Svängde in på parkeringsplatsen. Stannade bilen och klev ur. Men kunde inte se någon biljetteautomat. En kvinna kom gående och jag frågade henne. Men hon svarade inte utan stirrade bara på mig. Så fick jag se att parkeringen var bokad för ett större företag, ingen plats för privatbilister. Det blev att svänga in mot stan igen. Är det verkligen omöjligt att få tag på en parkeringsplats i Västerås?

Mitt i mitt bryderi fick jag se skylt om ett P-hus. Svängde in mot centrum igen. Svängde vänster och så in på P-huset. De fyra första etagen var upptagna varför jag tvingades köra ändåupp till femte våningen. Klev ur och låste bilen. Hiss ner och snabb promenad genom staden tillbaka till X-vägen. Jag anlände genomsvett när det var fem minuter kvar till intervjun. Men när jag skulle ringa på fanns där inte det sökta namnet. Jag letade om och om igen på anslagstavlan. Nehej då. Icke så Nicke. Vad att göra?

Fram med mobilen och slog numret. Ingen svarade. Men vad är detta? Har jag fått fel telefonnummer. Jag måste hitta någon som kan koppla upp sig på Internet och Eniro och kolla om där fanns fler adresser. Jag vandrade snabbt mot närmaste butik för att be att få kolla Eniro på deras dator. Första butiken visade sig dock vara stängd för säsongen. Nästa var ett kontor på andra våningen. Men där fanns ingen som öppnade. Gick över till ett dagis, men kom ingen kom och öppnade. Snabb promenad tillbaka in mot centrum. Överallt butiker, pizzerior, småaffärer, restauranger. Men ingen, ingen hade en dator som var uppkopplade på Internet. Finns det ingen i Västerås som har en dator?

Kom fram till Stora Hotellet. De borde väl ha en dator. Sprang upp för en trappa och fram till disken. "Jo då vi är uppkopplade på Internet. Vilken rum bor ni på? Jasså ni bor inte på hotellet. Nja då vet vi inte om vi kan hjälpa er. OK för den här gången då" Sakta, sakta kom Eniro igång och fram med adress. "Jodå här finns adress! X-vägen och telefonnummer 1234567. Jasså ni är inte intresserad av den adressen. Tja, då vet jag inte om jag kan hjälpa er mer" och så kom portieren ut och såg förgrymmad ut. "Ok, men bara en adress till". Ny adress och telefonnummer. Fram med mobiltelefonen.

Men pip, pip och en dataröst förtäljde: "Tyvärr börjar ert kontantkort ta slut. Köp ett nytt på närmast butik". Jag slog dock numret och fick till min glädje svar: "Var är du någonstans? Kom över så fort som möjligt då. Jag får boka om här lite. Men intervjun kan nu bara bli en timme."

Ner med mobilen, igen med väskan, på med jackan, ner för trapporna, bort till P-huset, betalade avgift, hiss upp, bil ner, bilresa till Y-adress. Körde fel, stannade och frågade gångare som inte visste, gick in på gym som visste, där borta ligger det, for dit, ingen parkeringsplats, jo fyra stycken på andra sidan gatan. Men då hade jag inga växelpengar så jag måste fara tillbaka till gymet och be att få växla en 20:a, de hade inga växelpengar, sprang över gatan till ett konditori, fick växel, in i bilen, bort till parkeringsplatsen, la i 20 kr som bara räckte en timme. Hoppas att jag hinner hålla intervjun innan någon lapplisa hinner lappa mig.

Det var väldigt skönt att åka hem den kvällen. Tillbaka till våran gamla håla. Där man kan stå var man vill, och där folk bara har en fast telefon, inte 3 mobiltelefonnummer med två olika adresser. Tacka vet jag min hemstad!