Finns det plats för vår Herre i jul?

När jag strax före jul förra året skulle sätta upp julkrubban i vårt hem, så gjorde jag en tråkig upptäckt. Stallet var där, herdarna, de tre vise männen, fåren, åsnan, kossan, halmen, krubban och halmstjärnan i topp. Men det lilla Jesusbarnet var spårlöst borta. Hur jag än vände på lådor och papper så var han försvunnen. Den här händelsen kom att följa mig hela den kommande helgen, och har påmint mig lite nu och då om mitt förhållande till julens egentliga centralperson.
För julmaten fanns på plats, knäcken var lagad och pepparkakorna gräddade, juldekorationerna uppställda, granen lyste grön och grann i stugan, och Kalle Anka, tomten och julklapparna väntade. Men Jesus saknades liksom mitt i all överflöd av traditioner, frosseri och prylar. Det lilla fattiga barnet ”i ringhet klädd på fattigdomens bädd” kändes väldigt långt borta.
Hur är det egentligen med oss denna jul, finns Jesus med i vårt digra julfirande? Får det lilla bortglömda, fattiga och utsatta barnet plats i vårt julklappshysteri? Får mänsklighetens hopp och räddare vara centralperson vid våra julbord? Får Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste, tid och en enda tanke bland alla TV-program?
”Ett barn är fött på denna dag, så var Guds välbehag. Välkommen var, o Herre kär! Vår gäst du vorden är.”

Lyssna på radioprogrammet

Här kan du lyssna på Sveriges Radio Örebro där jag intervjuades kring min bok "Kumlabor kända från veckopressen http://15.00 - 15.30 tisdag 04 nov 2008 - webbradio - sr.se. Flytta fram till mitten av sändningen.

Åter till vildmarken

November blev en tuff tid och det slutade som det brukar, med ont i kroppen och insikten att man inte längre är 25 år, och att man måste uppsöka Gustavsvik igen. Det börjar bli tradition det här att skriva på bloggen när jag är på relaxen.
Jag gjorde ett inhopp på en tidning juli-oktober, en nyttig 0ch välsignad tid. Dels för att det lågsäsongen i juli aldrig syntes ta slut. Inte en enda artikel lyckades jag sälja. Alla "hade fullt just nu", så jobbet kom lägligt. En anställningslön på 25.000 i månaden, man tror jag knappt sina ögon. Och sen klagar anställda på sina löner? Vad har de egentligen att klaga på, med tanke på att de därtill har 4 veckors semester, friskvårdsförmåner, anställningsskydd, förhandlingsrätt kring löner, personalresor, bonusar och jag vet inte allt. Som företagare får man ju vara glad om man får ihop 20.000 en månad, och därifrån dra av 60% skatt och sociala avgifter, och få en inkomst på 8000 kr. Ändå hör man aldrig företagare klaga på sin livssituation.
När jag kom ut från hönsgården till vildfåglarna igen så drabbades Sverige av den stora räntechocken. Om det var dött i juli så var det definitivt stendött i november. Hela marknaden tycktes ha lagts på is. Vad göra?
Jag passade på att sammanställa den där boken jag hade funderat på att göra länge. Samlade ihop alla intervjuer jag gjort med Kumlabor, artiklar som varit publicerade i olika veckotidningar. Tidningarna och de intervjuade gav klartecken. Boken gick i tryck i mitten av november - och fick jättepublicitet på en gång. Sveriges Radio Örebro ringde och bad att få göra en intervju i Blå Station och Nerikes Allehanda skrev en artikel två veckor senare. Böckerna gick åt som smör i solsken. Jag har nu bara 105 ex kvar som jag ska ha kvar till olika föreläsningar. Kumla bibliotek 17 mars (välkomna dit) och PRO, Rotary mfl vad det lider.
Men idag fyller jag år 53 år och tar en välbehaglig dag på relaxen i Gustavsvik. Det är fullt med damer här som syns vara glada och nyfikna på den där killen som sitter och jobbar framför datorn. Ha en bra dag, dax för relax.

60/40 vore bäst

Jag fick förlängning av jobbet till början av oktober. Det är skönt att vara anställd. Inga belymmer om att pengarna ska drälla in i slutet av månaden. Aldrig problem med magkatarr. Och tänk vad viktigt det är med arbetskamrater, det hade jag glömt. Vi har jättekul ihop. Om jag återgår till frilanslivet på heltid måste jag ordna in mig med några frilanskollegor. Bara för att sitta och prata om hur det är. För är det något som plågar en som frilans, så är det oron. Oron om man inte ska få in några pengar. Det kan man aldrig vara säker på.
Men visst är det stressigt att vara anställd emellanåt. Nu är jag uppe i en artikel/dag, som frilans brukade det bli en artikel i veckan. Visserligen fick jag gå ner i tjänst, från heltid till 80 procent. Men det är rätt väg, för jag vill ha frilanslivet kvar. Idealet vore 60/40. En säker inkomst och tid för eget. Och kontakt med folk 3 dagar i veckan. För frilanslivet blir, även om man inte tänker på det när man jobbar, väldigt ensamt. Väldigt ensamt! Som gjort för magbekymmer.
Hoppas nu att jag får behålla jobbet efter 3 oktober.

Anställd eller frilans - det är frågan

Efter midsommar kan man lika gärna lägga ner företaget, då är det nästintill omöjligt att sälja in något till tidningarna. Alla är på semester fram till mitten av augusti, och därefter tar det en månad innan alla samlat sig tillräckligt för att kunna genomföra ett redaktionsmöte. Först i mitten av september kan man räkna med att få igång ruljangsen. De senaste åren har det gått på Guds nåd. Men i år, när halva juli var passerad, konstaterade jag att min enda inkomst under augusti var en faktura på 15.000 kr. Minus skatt och sociala avgifter på 60% skulle det alltså inte bli mer än omkring 6000 kvar att leva på. Vad göra? Jag sökte ett tillfälligt jobb som journalist på en branschtidning - och fick det!
Nu har jag arbetat här halva tiden och återupptäckt hur livet som anställd är. Det är ju snart tio år sedan jag arbetade som sådan. Tidvis är anställning ett väldigt behagligt och skönt liv. Man behöver inte bekymra sig för inkomsten, den ramlar ner där som en god morot i slutet av månaden, med uppmuntran att fortsätta en månad till. Tills man blir pensionär. Men efter 10 år som frilansare får jag jag nog säga; leve friheten! Anställningslivet är ett slaveri. Bunden till ett kontor 08.30-17.00 för att sedan trycka gasen i botten för att komma hem och fixa allt det där man inte hunnit när man var på jobbet. Frilanslivet gav mig tid för annat, som att ta en promenad i skogen, ta en sovpaus nån timme, åka till relaxen och bara-vara en hel dag. Baksidan är att man aldrig är säker på någon inkomst med åtföljande magkatarrer och andra besvär.
Jag vet inte vad som är bäst. Återstår att se i mitten av september

Det är segt i dag.

Jag har dragit mig en hel vecka nu. Måste skriva en artikel igen, måste, måste, måste.

Men jag tog måndag ledig och ägnade tisdagen åt annat jobb. Lära om kunder och telefonförsäljning. Onsdagen kom jag igång försent. Precis när hjärnkontoret öppnade hade klockan hunnit bli 15.00 och jag skulle ju snart hämta lillan på skolan. Ingen idé att börja. Torsdag kändes för sent att påbörja intervju eftersom det behövs någon extradag för arbete, och fredagar ska ju vara en nertrappningsdag. Och sedan blev det helg.

Igår måndag lyckades jag få ihop frågor men inte energi nog att sätta igång. Undrar just vad det är med mig, håller jag på att slita ut mig? Idag tisdag förmiddag blev det intervju och nu eftermiddag sitter jag och bara måste, måste, måste skriva. Och nu är klockan 14.09 och jag känner mig väldigt kaffesugen. Om jag skulle ta en paus i alla fall. Eller?

Nja jag får nog seeeeega igång i alla fall